Handlingen att kritisera en institution som konstnärlig praxis, den institution som vanligtvis är ett museum eller ett konstgalleri. Institutionella kritik började i slutet av 1960 när artister började att skapa konst som svar på de institutioner som köpte och ställde ut sina verk. I 1960-talet konst institutionen uppfattades ofta som en "kulturell isolering" och således något att attackera estetiskt, politiskt och teoretiskt. Hans Haacke är en ledande exponent av institutionell kritik, särskilt riktade medel och donationer till museer och gallerier. I 1971, Wallraf-Richartz Museum, Köln avvisade hans arbete Manet-Projekt 74 från en av sina shower. Arbete var relaterad till museerna senaste förvärv av Edouard Manet gäng av sparris och detaljerade härkomsten för målning och nazistiska bakgrund av givaren. Under 1990-talet blev det ett mode för kritiska diskussioner som ska hållas av kuratorer och direktörer inom konstgallerier och museer som kretsade kring just detta ämne, vilket gör institutionen inte bara problemet utan också lösningen. Detta har förändrats vilket slags institutionell kritik, något som återspeglas i konsten av Carey Young, som anser detta dilemma.