Att lägga pengar till arbete, i hopp om att göra ännu mer pengar. Investeringar tar två huvudsakliga former: direkta utgifter för byggnader, maskiner och så vidare, och indirekta utgifter för finansiella värdepapper, som obligationer och aktier. Traditionellt, ekonomisk teori säger att ett lands totala investeringen måste vara lika med dess totala besparingar. Men detta har aldrig varit sant på kort sikt, och till följd av globaliseringen, kan aldrig ens på lång sikt, som länder med låg besparingar kan locka till sig investeringar från utlandet och utländska sparare saknas möjligheter hemma kan investera utomlands (se utländska direktinvesteringar). Mer av sin BNP ett land satsar, desto snabbare dess ekonomi bör växa. Detta är därför regeringarna försöker så hårt att öka totala investeringar, till exempel med hjälp av skattelättnader och subventioner, eller direkta offentliga utgifter för infrastruktur. De senaste forskningsrönen antyder dock att det bästa sättet att främja privata investeringar är att föra en stabil makroekonomisk politik, med låg inflation, låga räntor och låga skattesatser. Märkligt nog ekonomiska studier inte har funnit bevis för att högre nivåer av investeringar leder till högre BNP tillväxt. En förklaring till detta är att omständigheterna och sätt som pengar investeras räknas minst lika mycket som de totala belopp som investeras. Det är inte hur mycket du gör, det är det sättet att du gör det.