Ortografi av ett språk är en uppsättning symboler (specialtecken och diakritiska tecken) används för att skriva ett språk, liksom uppsättningen regler som beskriver hur man skriver dessa glyfer, inklusive stavning, uttal och skiftläge. Termen härstammar från grekiska ορθά ortha-("korrekt") och γράφειν graphein ("att skriva").

Ortografi skiljer sig från typografi. Ortografi inkluderar skriftsystem av ett språk. Engelska, har till exempel ett alfabet 26 bokstäver för både konsonanter och vokaler, men inga tecken för stress. Dock varje engelsk bokstav kan representera mer än en ljud och många engelska ljud (fonem) kan skrivas i mer än en skrivelse. Ett exempel på en ortografisk regel beskriver hur bokstäver används är jag före e utom efter c; en annan är att plural skrivs med bokstaven s oberoende av huruvida det uttalas som en (s), som i katter, eller som en (z), som i hundar. Dessutom kombinationer av bokstäver som kallas digraf, såsom th, utgör enda ljud i engelska ortografi. Andra språk som använder samma alfabetet som engelska inte får använda samma digraf.

En av de mest komplexa ortografier är att två syllabaries av japanska, som använder en kombination av flera tusen logographic tecken (kinesiska tecken Hanzi) kallas kanji, kallas katakana och hiragana och det latinska alfabetet, romaji. Alla ord på japanska kan skrivas i antingen katakana hiragana, eller rōmaji, och de flesta har också ett kanji-formulär. Valet av vilken typ av skriver du använder beror på ett antal faktorer, inklusive standard konventioner, läsbarhet och stilistiska alternativ. En ortografi kan beskrivas som "effektiv" om den har ett tecken per tal ljud (fonem) och vice versa, men några system är perfekt.

Kallas en ortografi som inte representerar alla ljud i ett språk som de italienska, engelska eller arabiska för "defekt". Både ineffektiv och defekta ortografier kan motivera stavningsreformen.