Termen myntades av den brittiska kritiker och poet Herbert Read 1952. Han använde uttrycket i en recension av den brittiska paviljongen på Venedigbiennalen det året. Det brittiska bidraget var en utställning med verk av gruppen av unga skulptörer som hade uppstått omedelbart efter andra världskriget i kölvattnet av den äldre Henry Moore. Deras arbete, och Moore på den tiden präglades av taggiga, främmande utseende eller, vriden, torteras, misshandlade eller blästrat ser människor, eller ibland djur siffror. De avrättades i urkärnade brons eller svetsade metall och livfullt uttryckte ett antal stater sinne och känslor relaterade till oro och farhågor av den post-war perioden. Konstnärerna var Robert Adams, Kenneth Armitage, Reg Butler, Lynn Chadwick, Geoffrey Clarke, Bernard ängar, Eduardo Paolozzi och William Turnbull. En skulptur av Moore var utanför paviljongen. Av deras arbete Läs skrev: "dessa nya bilder hör att ikonografin av förtvivlan eller defiance; och ju mer oskyldiga konstnären, desto mer effektivt han sänder en kollektiv skuld. Här är bilder av flyg eller trasiga claws "scuttling över golven i tyst hav", excoriated kött, frustrerade kön, geometri av rädsla. ' Citatet i Read text är från skaldens TS Eliot "Prufrock". Read bilden av "trasiga claws"scuttling"" kan ha avses Ängars svart krabba 1952.