En gren av ekonomi, baserad, ofta löst, kännetecknas på Keynes idéer, av en tro på aktiva regeringen och misstanke om marknaden resultat. Det var dominerande under de 30 åren efter andra världskriget, och särskilt under 1960-talet, när finanspolitiken blev större-utgifterna och lösare i de mest utvecklade länderna som politiker försökte döda av konjunkturcykeln. Under 1970, allmänt skulden för uppgång i inflationen, keynesiansk politik successivt gav vika för monetarismen och mikroekonomisk politik som skyldig mycket till den neoklassiska nationalekonomin som Keynes motsatte sig ibland. Även så, tanken att offentliga utgifter och skatter har en avgörande roll att spela i hantera efterfrågan, för att gå mot full sysselsättning, återstod i hjärtat av den makroekonomiska politiken i de flesta länder, även efter det monetaristiska och utbudssidan revolutionen av 1980 och 1990. Nyligen, en skola för nya, mer marknadsvänliga keynesianska ekonomer har uppstått, att tro att de flesta marknader fungerar, men ibland endast långsamt.