I en allmän mening kan någon bit av musik eller skriva, eller målning eller skulptur, betecknas som en sammansättning. Mer specifikt avser termen som en konstnär har ordnat delarna av arbetet för att föra dem in i en tillfredsställande relation till konstnären, och förhoppningsvis, betraktaren. i konst i den klassiska traditionen, triangulärt eller pyramidal kompositioner användes eftersom de skapat en känsla av balans och harmoni genom att arrangera siffrorna i en stabil totala geometriska struktur. Detta kan ses till exempel i ungefär koniska grupperingen av djuren i George Stubbs ston och föl. Idén om sammansättning som justeringen av relationer av delar av arbetet inom gränsen på duken, återstod obemärkt genom omvälvningarna av de tidiga moderna rörelserna som kubism och abstrakt konst. Sedan 1940 introducerade amerikanska abstrakt expressionistisk målare, Jackson Pollock, vad som kom att kallas allover sammansättning, och det traditionella konceptet blev känd som relationella sammansättning. Pollock fortfarande allmänt tycks dock vara komponera inom arbetsytan. Men på samma gång, den abstrakt Expressionist Barnett Newman började göra målningar som sprang stora block av färg från topp till botten av duken. Dessa var relationella att proportionerna av färgerna justerades mot varandra, men de var sin sammansättning radikalt genom att block av färg helt enkelt sprang upp och nedre kant av duken, som Newman medvetet lämnats utan ram. Det var Frank Stella i det sena femtiotalet som uppnått en sammansättning som var både allover och bröt av ramarna för arbetsytan.