Ett område med tjock färg eller konsistens, i en målning. Första märkbara i venetiansk renässans målare Tizian och Tintoretto, sedan i barocka målningen, till exempel Rubens. Allt mer anmärkningsvärt i 1800-talets landskap, Naturalist och romantiska målning. Användning av impasto blev mer eller mindre obligatoriska i modern konst som vyn tog tag att ytan av en målning bör ha sin egen verklighet snarare än bara att vara en smidig fönster till en illusionistic värld bortom. Med detta gick idén att texturen av färg och form av brushmark kunde själva bidra till att förmedla känsla, att de är en typ av handskrift, att de direkt kan uttrycka konstnärens känslor eller svar till ämnet. (Se även gestikulerande. ) En målning som impasto är ett framträdande inslag kan också sägas vara måleriska. Denna term bär det är underförstått att konstnären är frossa i manipulering av oljefärg själv och att göra största möjliga användning av dess sinnlig egenskaper. Idén att konstnären bör förgrunden material i arbete medfödda kvaliteter som del av dess innehåll är centralt i modern konst, och sammanfattas i frasen sanningen material (se även direkt carving).