I lingvistik är intonation variant av planen när du talar. Intonation och stress är två viktigaste delarna av språkliga prosodi. Många språk använder till exempel pitch syntaktiskt, att förmedla överraskning och ironi eller ändra ett uttalande på en fråga. Sådana språk kallas intonation språk. Engelska och franska är välkända exempel. Vissa språk använder planen för att skilja ord, dessa kallas tonspråk. Thai och Hausa är exempel. En intermediär ståndpunkt är ockuperat av språk med tonala ordet accent, till exempel norska eller japanska. Rising intonation innebär tonhöjden för röst ökar över tiden; fallande intonation innebär att tonhöjden minskar med tiden. En doppa intonation faller och sedan stiger, medan en peaking intonation stiger och då faller. Klassiskt exempel på intonation är frågan-uttalande skillnaden. Till exempel nordöstra amerikansk engelska, liksom många språk (Hirst & DiCristo, eds. 1998), har en stigande intonation för echo eller Deklarativ frågor (han hittade det på gatan?) och en sjunkande intonation för wh-frågor (där han hittade det?) och uttalanden (han hittade den på gatan.). Ja eller nej frågor (han hittade det på gatan?) har ofta ett stigande slut, men inte alltid. The Chickasaw språk har motsatt mönstret, som ökar för uttalanden och faller med frågor.