Medelengelska är det namn som ges av historisk lingvistik i olika former av det engelska språket som talas mellan Norman invasionen av 1066 och mitten av-till-sent 1400-talet, när Chancery Standard, en form av London-baserade engelska, började bli utbredd, en process som med hjälp av införandet av den tryckta pressen i England av William Caxton i gränsfästet och något senare av Richard Pynson. Vid denna tid den northumbriska dialekten som talas i sydöstra Skottland utvecklas till det skotska språket. Språket i England som det talas efter denna tid, upp till 1650, är känd som tidigt Modern engelska.

Till skillnad från gamla engelska, som till stor del tenderade att anta sent västsaxiska skrivfel konventioner under omedelbara pre-Conquest, medelengelska som en skrivna språket visar en mängd skrivfel (och förmodligen dialektala) former. Dock mångfalden av formulär i skriftlig medelengelska innebär varken större variation av talad engelska än kunde hittas i pre-Conquest England eller en trogen återgivning av samtida talad engelska (men kanske större trohet till detta än kan hittas i gamla engelska texter). Stället, denna mångfald föreslår gradvis slutet av Wessex roll som en kontaktpunkt och trenden-set för skrivfel verksamhet och uppkomsten av mer distinkta lokala skrivfel stilar och skriven dialekter, och ett allmänt beteendemönster övergång av verksamhet under århundradena som följer, som Northumbria, East Anglia och London utvecklas successivt så stora resurser av litterära produktion, med sina egna allmänna intressen.