Kontrollerar penningmängden och resten av ekonomin kommer att ta hand om sig själv. En ekonomisk skola som utvecklats i opposition efter 1945 keynesiansk politik för hantering av efterfrågan, ekande tidigare debatter mellan merkantilism och klassisk nationalekonomi. Monetarism är baserat på tron att inflationen har sina rötter i regeringen skriver ut för mycket pengar. Det är nära associerat med Milton Friedman, som hävdade, baserad på kvantitet teorin av pengar, att regeringen bör hålla penningmängden ganska stadigt, utvidga det något varje år främst för att möjliggöra den naturliga tillväxten i ekonomin. Om det gjorde detta, marknadskrafterna effektivt skulle lösa problemen med inflation, arbetslöshet och lågkonjunktur. Monetarism hade sin storhetstid i början av 1980, när ekonomer, regeringar och investerare kastade ivrigt på varje ny penningmängden statistik, särskilt i USA och Storbritannien. Många centralbanker hade satt formella mål för penningmängden tillväxt, så varje wiggle i data var granskas för ledtrådar till nästa flytta i räntan. Sedan dess har uppfattningen att snabbare penningmängden tillväxt automatiskt medför högre inflation har fallit i onåd. Penningmängden är användbar som en politik om målet endast förhållandet mellan pengar och nominella BNP, och därmed inflationen, är stabila och förutsägbara. Hur penningmängden påverkar priserna och produktionen beror på hur snabbt det cirkulerar genom ekonomin. Problemet är att dess hastighet av cirkulation kan plötsligt ändras. Under 1980-talet, länken mellan olika mått på penningmängden och inflationen visade sig vara mindre tydligt än monetaristiska teorier hade föreslagit, och de flesta centralbanker slutat ställa bindande monetära mål. Istället, många har antagit explicita inflationsmål.