Även om de flesta ekonomer stöder frihandel, på 1970-talet blev ett växande antal av dem alltmer förbryllad över de stora skillnaderna mellan förutsägelser om frihandel teori och verkliga handelsflöden. Deras lösning på detta pussel som kallas ny handelsteori. En mysterium var att handeln växte snabbast mellan industriella länder med liknande ekonomier och donationer av produktionsfaktorerna. I många nya branscher fanns det ingen uppenbar konkurrensfördel för något land. Mönster för produktion och handel verkade ofta frågor av chans. Handeln mellan två länder skulle ofta består mestadels av liknande varor, till exempel ett land skulle sälja bilar till ett annat land som det skulle importera olika modeller av bilar. En förklaring, förknippas särskilt med Paul Krugman av Massachusetts Institute of Technology, drog på Adam Smiths idé att arbetsfördelningen sänker kostnaderna per enhet. Stordriftsfördelar inom företagen är oförenliga med perfekt konkurrens av traditionell handelsteori. Ett mer realistiskt antagande är att många marknader har monopolistisk konkurrens. När en monopolistically konkurrensutsatt marknad expanderar, gör det man genom en blandning av fler företag (större produkt sort) och större företag, med större stordriftsfördelar. Frihandel expanderar marknaden storlek bortom nationsgränserna och så tillåter företag att dra större nytta av stordriftsfördelar, till förmån för konsumenter, anställda och aktieägare. Uppåtsidan kan vara större ju mer liknande är handel ekonomier. Detta kan förklara varför liberalisering av handeln är lättare att uppnå mellan liknande länder. Således, till exempel frihandelsavtal mellan Förenta staterna och Kanada produceras endast smärre lokala klagomål, medan dess efterföljande utvidgning till att omfatta Mexiko mycket olika ekonomi var mycket mer kontroversiellt (se NAFTA).