Stigande priser, över hela linjen. Inflation innebär mindre valuta för pengarna, eftersom det urholkar köpkraften för en enhet av valuta. Inflationen hänvisar ofta till konsumentpriser, men det kan också gälla andra priser (grossist varor, löner, tillgångar och så vidare). Den uttrycks vanligt som en effektiv ränta förändring på ett indexnummer. För mycket av människans historia inflationen har inte varit en viktig del av det ekonomiska livet. Före 1930, priserna var lika sannolikt att falla som stiga under ett visst år, och på sikt dessa upp-och nedgångar brukar upphävas varandra. Däremot i slutet av 1900-talet, 60-åriga amerikanerna hade sett priserna stiga med över 1000% under sin livstid. Mest spektakulära perioden av inflationen i industrialized länder ägde rum under 1970-talet, delvis på grund av kraftigt stigande oljepriser som genomförs av kartellen OPEC. Även om dessa länder har mestadels återfått kontroll över inflationen sedan 1980-talet, fortsatte att vara en källa till allvarliga problem i många utvecklingsländer. Inflation skulle inte göra mycket skada om det var förutsägbar, som alla kan bygga in i deras beslut att göra möjligheten till högre priser i framtiden. i praktiken, det är oförutsägbara, vilket innebär att människor förvånas ofta prishöjningar. Detta minskar ekonomisk effektivitet, inte minst eftersom människor ta färre risker att minimera risken att drabbas alltför hårt av en pris chock. Desto snabbare på inflationen, desto svårare är det att förutsäga framtida inflation. Faktiskt denna osäkerhet kan orsaka människor att förlora förtroendet för en valuta som en värdebevarare. Därför hyper-inflationen är så skadligt. De flesta ekonomer överens om att en ekonomi som är mest sannolikt att fungera effektivt om inflationen är låg. Helst makroekonomiska politiken bör syfta till stabila priser. Vissa ekonomer hävdar att en låg nivå på inflationen kan vara en bra sak, men om det är ett resultat av innovation. Nya produkter lanseras på höga priser, som snabbt komma ned genom konkurrens. De flesta ekonomer räknar med att deflation (fallande medelpriser) bästa undviks. För att hålla nere inflationen måste du veta vad som orsakar det. Ekonomer har massor av teorier men ingen absolut gjutjärn slutsatser. Inflation, Milton Friedman sade en gång "är alltid och överallt ett monetärt fenomen". Monetaristerna räknar med att tillväxten i penningmängden för att stabilisera priserna måste kontrolleras noga. Dock genomföra detta visat sig svårt, som förhållandet mellan mått på penningmängden identifieras av Monetaristerna och inflationen har vanligtvis fördelade så snart som beslutsfattare har försökt att rikta det. Keynesianska ekonomer tror att inflationen kan uppstå oberoende av monetära förhållanden. Andra ekonomer fokusera på vikten av institutionella faktorer, som om räntan har angetts av politiker eller (helst) en oberoende centralbank, och om att centralbanken ställs ett inflationsmål. Finns det en relation mellan inflation och arbetslöshet? På 1950-talet tycktes den Phillips-kurvan visar att beslutsfattare kunde handla av högre inflation för lägre arbetslöshet. Senare erfarenhet föreslog att även om blåsa upp ekonomin kunde sänka arbetslösheten på kort sikt, i det långa loppet du slutade med arbetslöshet i minst lika hög som innan och stigande inflation också. Ekonomer sedan kom med idén om NAIRU (non-accelererande inflationen klassa av arbetslöshet), arbetslösheten under vilken inflationen skulle börja att accelerera. i slutet av 1990, i både USA och Storbritannien, arbetslösheten sjönk dock långt under vad de flesta ekonomer trodde var NAIRU men inflationen inte har plocka. Detta orsakat vissa ekonomer att argumentera att tekniska och andra förändringar av den nya ekonomin innebar att inflationen var död. Traditionalisterna sa det bara vila.